Har från början inte varit så förtjust i pelargoner. På nåt sätt lockade de mig inte alls. De luktar ju lite illa. Och dr westerlund ska vi inte tala om! Den gillar jag fortfande inte, vilken stank!
Fast pelargoner är ju anspråkslösa så nån krake har väl fått bo över sommaren då och då. Så dök det väl upp nån Mårbacka.. Nu åbäkar jag mig rätt mycket med pelargoner, bär in de stora i jordkällaren över vintern, har hela sovrumsfönstret fullt av ‘såna som jag är rädd om’. De är väldigt trevliga blommor, de kan överleva under ökenliknande förhållanden (torka och utarmad jord) hos mig när min jag har dippar av 0-intresse för odling, trädgård och blommor.
För två år sedan satte jag några frön som jag tagit från en Mårbacka dr Ingrid. Det blev två plantor som man kan se på bild här Pelargon Frk Doris och Nillala Förra året sattes frön av en Kärlekspelargon, ytterligare två nya sorter såg dagens ljus, den ena väldigt lik sin mamma, den andre en enkelblommande modell där pappan förmodligen är en orange storvuxen en som ursprungligen är hemtagen från Spanien.
Den här gången har jag satt frön av en för året ny sort som jag köpte i våras (och som jag då såklart inte har något man på 🙄) och en har redan grott! 😍
Att odla pelargon från frö är slow-thrilling, spänning på lång sikt och rejält nördigt 😁 dock inser man när man läser om andras experiment inom området (tex i gruppen Fb egna koraningar/hybridisering) att man är långt ifrån vare sig nördigast eller mest manisk.. 😅
Den jordiga tummen 