Att hamna i god jord

Då var den stora omskolning en av tomater gjord. Konstig känsla infinner sig, nästan lite tomt – är jag redan klar med det stora projektet? Räknar efter och upptäcker att det finns 213 tomatplantor på gården, 118 av dom står inne under lysrör och i fönster, resten lever det just nu kylslagna och hårda livet i växthuset under fiberduk. Hur gick det till egentligen? Känns ju som att jag precis börjat.. Och vad ska jag nu hitta på tills de ska planteras ut? Nåväl, det finns alltid att göra, jord ska bytas ut i växthuset och rabatter skulle inte må jättedåligt av att rensas även om det inte är prio ett. Intressantare är dock att följa hur det går för mina plantor (jag kan alltså ägna mig åt att gå och glo på dom). Jag känner mig lite misslynt över den jord som jag satte de första plantorna i nämligen. Nån slags yrkesodlarjord som skulle vara bra. Jag hade slut på såjord och använde den direkt till sådden vilket nog var ett misstag. I vanliga fall brukar jag ha plantjord i botten och såjord över för att få lugn och ro för fröna men lite mer krut när de tagit sig. I det här fallet grodde de ju helt ok men jag tycker att rotsystemen på plantorna varit i tanigaste laget.

Nu hade butiken i byn inte fått hem jord än (undrar om de prioriterar toapapper när de beställer hem grejer..? ) så jag har faktiskt använt egen kompost till omskolningen och än så länge ser det helt ok ut. De är iaf inte brända. MEN! Obra för mig är att det gror en massa små saker runt plantorna. En helt normal människa skulle ju bara utan att tveka dra bort de där små sakerna, men jag, jag har såååå svårt för det. Jag blir nyfiken och undrar vad kan det vara för något? Värdefullt? Svårodlat? Som kommer upp alldeles av sig själv hos mig? Rent logiskt borde de inte vara rara eller sällsynta men – man vet aldrig! När de sen blivit såpass stora så att man kan lista ut vad det är, finns en viss risk att jag har svårt att dra bort dom för att ‘nu är de ju så fina!’ Kanske kan man plantera om dom? Och. Så. Vidare.

Undrar om det beror på att jag kanske i första hand är odlare och inte matomhändertagare? Jag tycker såklart om att få stor skörd, men det är ganska jobbigt (på ett helt annat sätt än att ta hand om plantor) att ta hand om skörd. Jag är envis i att tro att om det finns liv (om än aldrig så litet) så finns det hopp, och om något kämpar kan jag inte utsläcka det, jag måste se om det går att rädda.

Förra året fick jag lida av det, kompostjord fick hamna i odlinglådorna. Vilket ledde till att det grodde en hel massa tomater och Physalis bland sallad och rödbetor. Vad fick jag tro? Jo, tomater och physalis. Inte sallad och rödbetor iaf. Nu måste jag verkligen skärpa till mig, så fort jag får se vad de där små grodda bladen är så ska de bort.

Det ska hur som helst bli intressant att se hur väl tomaterna växer i min egen jord vs köpejorden 😀

Sådde ju lök för ett litet tag sen. Hoppas att silverlök är gott.. 😛

Och ang att det gick för snabbt att plantera om tomaterna… Undrar om jag kommer tycka likadant när jag ska plantera ut dom? Annars är det då den där jobbigaste känslan av att faktiskt litegrann tröttna på odling brukar komma. När jag börjar fundera över om jag är riktigt klok egentligen, till vilken glädje och nytta det är att ha jorduttorkade händer och värkande rygg efter timtal av bära, kånka, flytta, byta jord och krukor…? Men nu; njuta av och glo sönder persikoblom, vårlökar och förstås växande tomatplantor ❤️😊