Skolavslutningstid

Jag säger varje år att det är helt hysteriskt mycket innan skolan slutar. Tusen saker man måste göra. Miljoner saker man vill göra. Detta år är det mer än nånsin. Livet ser ut som ett ultramaraton, där vätskekontrollerna med saltgurka och bananer är alla aktiviteter och festligheter som händer i maj-juni där skolavslutningen och till sist studenten är själva målgången.

För några veckor sen var min slogan: Har jag inte gått i väggen den 10 juni, så kommer jag aldrig göra det. Det ser ut som att jag har klarat mig. Många kvällar har känts som att: Nu är iaf den här dagen klar. Räddningen är att ha otroliga kollegor att luta sig mot, som utan att hetsa upp sig tar tag i uppgifterna som de kommer, prioriterar och genomför det som behövs. Att dela på jobbet och kunna lita på att andra gör det som behövs. Ofta känner jag att mitt lag är som ett maskineri. När läget blir pressat behövs inte så mycket prat, folk gör det de ska och hjälper varann och det är en sån skön känsla. Tillsammans klarar vi allt!

Sen har jag ännu en fördel i kampen mot väggen (ramla ner för stupet, tappa fotfästet osv) och det är att jag har en livskamrat som ser när det är för mycket, påminner om att sova och äta glass. Som ordnar med mycket av det som behövs hemma. Som hjälper till att ibland sänka ribban ett par pinnhål. Man hinner inte allt. Allt kan inte bli perfekt. Ibland är bra tillräckligt för att alla ska bli nöjda.

Erfarenhet är också bra att ha en liten dos av när det gäller att hantera stress. Att påminna sig hur kristallsjukan slog till när jag städade växthuset och planterade alla tomatplantor på en och samma dag förra året hjälper till att bromsa lite. Bättre lite fula/döda plantor än att vara yr en hel sommar. Och det funkar faktiskt. Att odla ska vara roligt, inte stressigt.

Och till sist kom plantorna ut, blommorna står på altanen och idag – efter studentfirande av den yngsta sonen och kusinen igår – firas med att sätta lite grönsaksfrön. Och en skogspromenad med hunden.