Att bli vän med sin sköldlus

Jag trodde att jag blivit ganska bra på att hantera olika typer av motgångar i form av ohyra. Och ja, det har jag insåg jag idag när jag höll på att städa i växthuset. ”Gammal” ohyra har jag egentligen inte så mycket problem med, spinn motar jag genom att hålla luftfukten hög, grönsaksfly jagar jag för hand, skakar plantor så att de ramlar av, mosar de som inte har vett att hålla sig fast ordentligt och odlar inte låga plantor i växthuset tex. Gröna löss har jag iofs varit lite förbannad på under hösten nu när pelargonerna kommit in – men plötsligt känns det som att sköldlusen är min vän och den gröna lusen sitter ju åtminstone still och väntar på att bli avhyst. Årets nyhet; vita flygare – riktigt svåra att bli sams med känns det som. Och vart kommer de ens ifrån? Det kan man iofs undra med alla löss, vart kommer de ifrån? Plötsligt sitter de bara där och gonar sig. Från ingenstans. Teleporterat sig dit liksom.

Jag vet heller inte vad de vill egentligen för jag kan inte se att de skadar plantorna, men de kissbajsar så in i..! Och de flyger upp så fort man tar i plantan, de landar direkt på en ny och jag vet inte alls vad de inte gillar så att jag kan skapa en miljö som är mindre gynnsam. Dessutom verkar de vara allätare och trivs på gurka, persika, tomat, paprika, pelargon, granatäpple och ja, det verkar inte finnas något som inte passar dom. Suck!

Jag har ju bestämt mig för att inte spreja saker på mina växter, det har aldrig fungerat särskilt bra och nu hoppas jag att vintern ska hjälpa mig. Jag städar ur, tar bort gamla blad så att de flesta levande försvinner ut i naturen – där har de inte samma genomslagskraft. Jag tar även bort gräset som jag täckt bäddarna med och sopar rent så gott det går. Till våren blir det skurning av glasrutor med såpa förstås. Sen får det räcka.

I filmen Avatar, när huvudpersonerna är i trädkronan och det flyger upp en massa självlysande flygfän runt dom på ett förstummande vackert sätt och till ljuv musik uppstår kärlek både till naturen och mellan karaktärerna. Jag hörde ingen ljuv musik och kände mest kärlek till mina andra löss när jag stod där uppflugen på en stege, rivandes gamla blad i persikan med spretiga grenar i håret och flygfän virvlande runt huvudet. Det är knepigt att känna sig tacksam mot såna som virvlar in i ens näsa och skapar nysattacker och dessutom undrar jag, självlysfäna i Avatar, kissbajsar de också i sitt träd?