Flisa ris

Oj vad man har mycket skojigt nu! Men som vanligt är ju dagarna både för få och för korta – jag hinner inte med! En sak i taget och prioritera det som är mest nödvändigt. Och såklart som jag har lust med. Det kan hända att det blir halvfärdiga projekt liggandes. Som syrenbuskens ris. 3dm snö gjorde vår stora urgamla syrenberså till en ganska flack och tillplattad uppenbarelse. Alltså fick mannen gå loss med motorsågen och jag skulle riva riset till flis med hjälp av Flisgrisen, min alldeles för lilla kompostkvarn. Den för ett herrans oväsen och mumsar i sig raka, hyfsat tjocka pinnar och sly så länge de inte grenar sig. Den som har sett en gammal syren vet att det är en lång stam med en stor yvig borste högst upp. Vilket betyder att Flisgrisen under glatt brölande tar sig an uppgiften och mumsar i sig stammen i ett nafs, sen tar det lite stopp. Den liksom idisslar medan man får trycka, vrida, hota ner grenverket i det lilla hålet. Efter ca tre timmar var odlerskan slut som människa, kroppen värkte, öronen var bedövande trots hörselkåpor, den sågutrustade mannen var för längesen klar med sin del av jobbet, flishögen som är tänkt att bli så vackra gångar i snittblomsrabatten är försvinnande liten, medans Rishögen ligger där, stor och mäktig. Mannen menar att riset kan få bli skogsförbättring, men jag har inte gett upp än. Jag ska bara göra lite annat emellan. Som att starta med ombyggnaden av jordgubbslandet, skola om lite plantor, samla ihop hästskit från hagarna. Kanske så lite grejer. Osåv.