I förrgår var det ändå dags. Den första stora ansningen av persikoträdet. Det utlovades välkommet regn och heldag i växthuset blev en mycket passande aktivitet.
I år tog det lite längre tid än vanligt innan jag kunde komma åt att klippa det och det har verkligen tagit chansen att växa sig redit stort. Man blir förundrad hur mycket ett enda litet träd kan skugga bara det vill och får växa.
Från början (alltså när jag klippte trädet under de första åren) var jag väldigt noga med att följa det jag läst att man skulle göra, klippa grenar fram till första frukten sen spara resten och att ha en plan för nästa säsong. Det blev ohållbart i mitt förhållandevis lilla växthus. Nu för tiden tänker jag på att; 1) det ska finnas plats och ljus till annat som bor därinne. 2) det behöver komma in ljus i trädet och till frukterna. 3) det ska gå att hantera från min trappstege INUTI huset, inte liggandes PÅ taket.. På en gren där det sitter frukt tar jag bort de flesta skotten fram till frukten, därefter sparar jag nån eller några skott som ’drar’ fram vätska i trädet så att frukten ska kunna få sig. Helst vill jag inte klippa av grenen i toppen men har den blivit alldeles för lång så måste de ske. De grenar som inte bär frukt är jag väldigt hård mot, växer de åt minsta fel håll så ryker de helt. Tex hade flera tagit sig upp i taket och trasslat sig in mellan reglarna och plasten. Förmodligen skulle det förstöra taket om jag inte höll efter det.
Det är helt otroligt hur mycket det här trädet växer, skott av årets tillväxt har redan hunnit bli 1-1 1/2 m långa och det kommer hinna växa lika mycket till innan säsongen är över.
Medans jag håller på med klippningen passar jag på att skrapa bort så mycket sköldlöss det bara går. Känner att jag får lätt autistiska drag när detta sker. På ett sätt är det något meditativt i att kolla varje gren, skrapa, syna igen. Jag börjar dessutom tänka att de små jäklarna tänker saker, tex att de försöker gömma sig – konstigt nog är det alltid flest löss på baksidan av en gren (hur vet de?) de gillar också grenvecken, där det är lite knixigt att pilla med sina stora fingrar. Dessutom, gömma sig? De förflyttar sig inte i hastighet som är uppfattningsbar av det mänskliga ögat. Men när det gått 24h så satt det en hel drös igen på en gren. Kan jag ha missat dom igår? Inte särskilt troligt, det känns nästan som att de teleporterar sig dit de vill sitta.
Fastän min dödsjakt är ganska nitisk och utan nåd så är jag ändå typ glad för det här angreppet. Mitt träd har inte visat några tecken på att ha tagit skada. Det är rätt mycket kart på och det finns flera betydligt värre ’pests’ att råka ut för som jag helst inte nämner vid namn om det nånstans skulle väcka den sovande björnen. De här kan jag hantera och de är rätt harmlösa när de sitter där och häckar.
Förresten, tråkigt liv de har lössen. Sitter där och väntar. Väntar på vad? Att lägga ägg och sen dö. Jämför med en humla eller en fjäril. Jodu, där snackar vi extravagant liv, flyga omkring och se världen, smaka på livets.. hrm, menar förstås blommornas nektar och sen lite kuttrasju för och fixa framtiden.
Nåväl, efter några timmar (totalt 3,5) ser trädet ut som den vildvuxna och skitiga ungen som blivit nyklippt och tvättad. Städad helt enkelt. När sen allt skräp på golvet är utkört* och golvet sopat och avspolat då ni! Nöjdkänslan i bröstet alltså!
💚💚💚
* skräpet som kördes ut är en blandning av löv, småkvistar och större grenar. Detta la jag på ärtlandet, där är koltrasten särskilt ivrig att söka mask tydligen och nu hoppas jag att grenarna ska kunna stoppa den en del.
