Jag trodde att jag var klar med årsavsluten men jag kan knappast sluta rapportskrivandet utan att prata om bukettodlandet. Vilken lycka! Jag som tragglat i decennier med små tröga perenner som visserligen är vackra men som i många fall trivs sådär hemma hos mig. Jag har lärt mig att kalla min trädgård för ’den långsamma döden för rara växter’. Jag har köpt otaliga fina, både små och stora plantor, växter, buskar och träd som liksom för vart år blivit mindre och mindre för att till sist falla offer för Döden. Bara de allra härdigaste och tuffaste växterna klarar ett liv här i torr, näringsfattig moränjord i zon 4.
Vintern 2021 när jag ungefär vid den här tiden satt och funderade inför den kommande säsongen tänkte:
”jag ska nog prova att så lite ettåriga blommor i år. Kanske testa att göra det med täckodling som jag gjort med grönsakerna med så bra resultat.”
Så himla roligt! Och nu när jag ser tillbaka – vilken mängd av blommor och buketter det blev! Att kunna gå ut med saxen och skörda blommor liksom – nyp mig i armen! Eller så hade jag som noob bara helt vanlig nybörjartur.
I julklapp fick jag en bok, En annan slags trädgård av Emily Bratt. En vackert komponerad blomsterbok med idéer som tilltalar mig otroligt; använda snittblommor i säsong, sätta ihop arrangemang – både växande i trädgården och som buketter – av sådant som finns runt omkring i naturen och som man kan odla själv. Det blir både miljövänligt hållbart och utmanande att hitta det som kan bli otroligt vackert i närheten av där man är. Så mycket inspiration med idéer och tips både om hur och vilka växter som är fina att ha i trädgården och hur hon gör för att sätta ihop buketter. Så julledighetens mornar har ägnats åt bokläsning, antecknande av olika blommor, buskar och träd som skulle kunna bo hemma hos mig.
På önskelistan över träd, buskar och perenner är syrenhortensia/vipphortensia (som verkar vara typ samma), rödbladig lönn, vingad benved, vinröd julros, jättevädd och solbrud. För de som är träd och buskar gäller då att hitta några som är tåliga till minst zon 4 och som tål att stå lite torrt. Moränjord är inte särskilt fukthållande.
Trots att jag under förra säsongen samlade på mig ganska mycket frön från de blommor jag hade så är beställningslistorna som ligger färdiga för att sändas iväg i de lovande fröfirmornas varukorgar långa. Det finns ju så otroligt mycket att välja på! Jag kommer prova lite nya varianter av de sorter som jag hade ifjol men som nytest ska det blir aster, romersk riddarsporre, blomstermorot, tandpetarsilja, ett par prydnadsgräs, eterneller och dahlia från frö. Jag ska satsa på sånt som blir lite utfyllnad även om det finns fullt av det i naturen runt knuten så är det ändå fint med lite annorlunda gräsax och sky-iga blommor. Jag ska också testa att odla eucalyptus från frö, det är intressant eftersom jag inte har odlat dom förut och för att de också är lite annorlunda. I sitt eget habitat är det ju mer som en buske och dessutom är ju klimatet ett helt annat. Jag ska göra ett nytt försök med lövkoja, de blev ju förra året först ätna av en liten bagge som tydligen var väldigt förtjusta i korgblommiga växter, och sedan kom spiken i kistan när jag på impuls sprejade med chilisprej. Dumt. Ännu en svidande påminnelse om att inte spreja.
Och dahlior, listan över vilka jag vill ha utöver de jag haft är ännu fler. Några är det kö på hos leverantören men jag hoppas på lite tur, förra året fick de hem fler så att jag kunde komma över de jag önskat mig.
Planeringen för den kommande säsongen är alltså igång. Det är nu det finns tid att sortera, rita, tänka, tänka om och försöka bringa någon slags ordning i impulsernas kaos vilket det ofta blir hos mig. Men så skönt att trädgården är min och att jag är chef där. Och när det handlar om ettåringar kan man ju helt enkelt testa och se hur det blir – det var ju så jag tänkte sist, det som kunde ha gått bättre med annan placering/behandling har vissnat ner och jag har en tom yta att sätta plantor på på ett helt nytt sätt. Annat än när man har perenner som ska grävas upp och planteras om osv.
I ett tidigare inlägg har jag förklarat hur jag anlagt rabatten och vilka blommor som satt där. Rabatten ligger ju bara rakt uppepå gräsmattan och är ganska stor med stigar igenom för att man ska kunna gå mitt bland blommorna och gulla och plocka av dom. Det kommer att utökas på en större yta och jag ska tänka på att sätta de lite lägre blommorna mer i kanter och mot stigarna så att de inte kvävs eller skyms bakom de högre. Att ha tex lejongap och tobak ut mot gräsmattan fungerade bra, de blev lite som en häck, högre än gräset som ville växa högre just i närheten av den fina välgödslade rabatten. Klinten, vallmon och gullskäran är lite skir och behöver ha mer luft om sig. De ska placeras utanför låg zinnia, rudbeckia, malva och gladiolus. I bakkant ska den högre zinnian, rosenskäran och jätteverbenan få vara. De höga dahliorna ska få en egen limpa med stigar om båda sidorna så att man kan komma åt att både se och plocka ordentligt. De låga dahliorna hamnar i krukor – täckodling håller fukt och gynnar sniglar, som egentligen inte är ett problem hos mig, men de lägre dahliorna hade lite svårt att orka med. Luktärtorna ska få ett staket någonstans, kanske längs med kanten mot gången till huset? Det som kan vara lite klurigt att tänka ut är hur soligt det blir på olika ställen, de som växer bra kommer ju att skugga det som finns i närheten och vissa växter mår bra av det, andra inte…
Gladiolerna ska få ett eget kvarter (med stöd) eller hallå! En rundell eller klick får det bli – inget blir fyrkantigt i naturen och så ska det heller inte vara hos mig.
Tidigare har jag noterat att nästan alla behöver stöttning för att inte lägga sig. Här har jag tänkt någon slags nät som ska placeras liggande några dm upp i luften så att plantorna växer igenom nätet och stöttas var för sig utan att behöva egna pinnar och strypsnaror. Det blir ett fasligt knytande och ofta hinner de växa iväg och lägga sig innan jag upptäcker problemet.
Solrosorna ska få fortsätta bo i grönsakslandet (påletomaterna går ju bort och lämnar plats) och en övergripande tanke är att jättestora blommor klarar att synas på ganska långt håll – motsatt effekt skulle kunna vara att de ser groteskt stora ut om de står för nära.
I den här deltidsrapporten finns lite mer om hur det gick med de olika sorterna i slutet av sommaren. Skönt att ha lite nedtecknat att gå tillbaka till – minnena av odlingarna är inte alltid desamma som det man upplevde när det begav sig.
Hur fantastiskt är det inte att kunna sitta i januari när vinden viner utanför husknuten och läsa trädgårdsbok, titta på gamla odlingsbilder och lägga upp planer för kommande odlingar?
